Är vi verkligen rädda för havets djup?

Havet fascinerar mig men samtidigt är jag rädd för djupet.

Vi dras till det, vi finner ro i vågornas rytm och känner oss små inför den oändliga horisonten.

Samtidigt finns det många som aldrig skulle våga simma ut över djupt vatten.

Bara tanken av att inte kunna se botten väcker en känsla av obehag.

Vi är försvarslösa i vattnet då vi varken kan springa eller slåss vid möte av fara.

Men varför?

Vi vet att det finns en havsbotten där nere som vi vet inte är farligt. Ändå reagerar något inom oss när sikten försvinner och djupet tar vid.

Vattens sägs symbolisera våra känslor och det finns en vacker tanke i det. Vatten är levande, ständig rörelse och förändras utan att förlora sin essens. Precis som våra känslor kan det vara stilla som en spegelblank sjö ena dagen och kraftfullt som ett stormande hav nästa.

Det är också fascinerande att tänka på att våra fysiska kroppar till största delen består av vatten.

Vatten finns i varje cell och är en förutsättning för allt liv. Vi bär havets element inom oss. Det som finns i naturen finns också i oss och påminner oss om att vi är en de av något större.

Jag ser havet som något djupare.

För mig representerar havet vårt undermedvetna. Den del av oss som rymmer minnen, erfarenheter, övertygelser och mönster som format oss genom livet. Allt det som finns under ytan och som sällan får vår fulla uppmärksamhet.

På ytan känns livet ofta obegripligt.

Där ser vi vart vi är på väg och upplever att vi har kontroll. Men ju djupare vi vågar utforska vårt inre, desto mindre handlar det om kontroll och desto mer om tillit.

Precis som i havet. Vi kan inte se hela vägen ner. Vi vet inte vad som väntar. Det okända väcker ofta fler frågor än svar. När vi står vid havets kant vet vi att det finns ett liv under ytan trots att vi inte kan se det.

Fiskar, växter berg och hela ekosystem existerar där nere oavsett om det är synliga för oss eller ej.

På samma sätt finns ett inre landskap inom oss. Tankar, känslor, minnen, erfarenheter och omedvetna mönster påverkar våra val, relationer och hur vi möter livet. Bara för att vi inte kan se dem betyder det inte att det inte finns.

Det är ofta djupet som skrämmer oss. Inte för att det är mörkt utan för att vi inte vet vad vi kommer möta. Samtidigt är det djupet vi hittar som länge legat dolt.  Gamla föreställningar inom oss själva. Sorg som inte fått ta plats. Rädslor vi burit utan att förstå varför. Men också styrka, visdom, kärlek och delar av oss som väntat tålmodigt på att bli upptäckta.

Havet vill inte förändra oss. Det finns bara där, stilla vissa dagar och stormigt andra dagar.

På samma sätt bär vårt inre många lager.

Alla är en del av vår historia och har format den människa vi är idag.

Ju mer vi lär känna vårt eget djup, desto mindre behöver vi frukta det.

Nästa gång du står vid havet och blickar ut över det djupa vattnet, stanna upp en stund och fråga dig själv: När du känner rädslan inför det oändliga djupet, är det verkligen havet du tvekar inför eller är det allt det inom dig som väntar på att bli sett, förstått och bemött?

Havet ber inte oss att vara orädda. Det bjuder in oss att möta djupet med nyfikenhet.