Vi talar med varandra, men möts vi verkligen?

Jag har lagt märke till något.

När vi människor möts kretsar samtalen ofta om vädret, jobbet, helgen eller semestern. Det är samtal som flyter på utan att någon av oss egentligen behöver öppna upp sig.

Det finns inget fel i det.

Ändå lämnar det mig ofta med en känsla av att vi missar något.

Jag upplever att vi lever i ett samhälle där det är lättare att tala om det vi gör än om vilka vi är.

Vi berättar om våra scheman, våra planer och våra prestationer men mer sällan om det som faktiskt berör oss.

Jag blir sällan nyfiken på en människas yrke, jag blir nyfiken på människan bakom det:

-   Vad har format dig?

-   Vad får dig att skratta?

-   Vad bär du på som ingen annan ser?

-   Vad får dig att känna dig levande?

Jag upplever att varje människa bär på en berättelse som är värd att lyssna till. En berättelse som inte ryms i ett yrke, en titel eller ett svar på frågan ”vad arbetar du med?”

Det samtal som jag minns mest har aldrig handlat om vädret. Det har handlat om livet, drömmar, rädslor, förluster, glädje och om allt det som gjort oss till dem vi är.

För mig handlar djupa samtal inte om att dela av våra största hemligheter. Det handlar om att våga vara lite mer äkta.

Jag känner att det är där det finaste mötena uppstår.

När vi vågar släppa rollerna för en stund och möter människan bakom dem.

Längtar vi efter fler perfekta samtal?

Eller längtar vi efter fler äkta möten?