Varför är vi rädda för mörkret?

Redan som liten har vi känt en rädsla eller oro för mörkret. Det blir en stark kontrast från ett tänt och upplyst rum till ett släckt rum där inget går att se med ögonen. Skuggor uppenbarar sig i olika former och det blir alldeles tyst. En tystnad som skapar en känsla av osäkerhet och rädsla.

Har du upplevt eller lagt märke till hur annorlunda en plats kan kännas när mörkret faller?

-    En skog som nyss upplevdes lugn kan plötsligt kännas främmande.

-    Ett rum i vårt eget hem ser annorlunda ut när lamporna släcks.

-    Ljud som vi inte reagerade på under dagtid fångar plötsligt vår uppmärksamhet.

-    Skuggor tittar fram från möbler och föremål som inte syns i ljuset.

Men har platsen verkligen förändrats?

Nej utan att det enda som har förändrats är att vi inte längre kan se det som omger oss.

Vi säger ofta att vi är rädd för mörkret men det som skapar en rädsla är det okända.

När vi inte längre kan se med våra ögon börjar fantasin fylla tomrummet. Sinnet söker efter svar, skapar berättelser och försöker förstå det som döljer sig utanför vår blick. Våra andra sinnen börjar expanderas genom att hörseln och känseln upplevs starkare.

Samma sak händer i livet, det vi inte förstår väcker ofta fler frågor än det vi redan känner till.

Framtiden, förändringar, ovisshet och det som ligger utanför vår kontroll kan kännas lika otydligt som en stig genom en mörk skog. Det är sällan mörkret i sig som får oss att tveka, utan det vi tror kan finnas där och det påminner om havets djup.

När vi inte ser botten börjar vi föreställa oss vad som finns under ytan. Inte för att vi vet, utan för att vårt sinne vill fylla det okända med en förklaring.

Vi människor söker trygghet i det vi kan se, förstå och förutsäga. Samtidigt är mycket av det mest betydelsefulla i livet osynligt.

Vi kan inte se:

-    Kärlek

-    Tillit

-    Vinden men vi ser dess rörelse

-     Framtiden och vi fortsätter ändå att ta steg framåt

Livet ber oss gång på gång att gå vidare utan att veta exakt vad som väntar och det kräver mod. Inte modet att aldrig känna rädsla utan modet att fortsätta, även om allt ännu riktigt är synligt.

Mörkret är inte vår fiende, det är en påminnelse om att allt inte måste förstås på en gång.

Precis som solen alltid finns kvar bakom molnen, finns verkligheten kvar även om vi inte ser den.

Nästa gång mörkret får dig att stanna upp, ställ dig en fråga:

Är det verkligen mörkret jag är rädd för eller är det allt det jag ännu inte kan se?

Vi kommer aldrig att kunna se allt som väntar oss och det är inte meningen heller. Livet handlar inte om att alltid ha hela kartan framför sig, det handlar om att våga ta nästa steg och även när vägen ännu ligger i mörker.