Varför jag fortfarande väljer lekfullhet

Mitt inre barn står mig väldigt nära.

Genom åren i mitt liv har mitt inre barn blivit sårad, läkt, sårad igen och läkt.

Med mitt inre barn finns nyfikenhet, lekfullhet, äventyrslust, fantasi och glädje.

Det är en del av mig, min personlighet.

Vissa kan uppfatta mig som glädjespridare, busig, nära till skratt och äventyrlig.

Att vara i kontakt med vårt inre barn betyder inte att vara omogen utan om att bevara fantasi, glädje och nyfikenhet.

Att se livet ur ett barns ögon, se allt som nytt och lärorikt.

Många vuxna glömmer bort sitt inre barn, glömmer bort att leka, drömma och känna förundran.

I dagens samhälle förväntas vi ofta att stanna i våra vuxen roller, identifiera oss med våra yrkestitlar och följa samhällets rytm.

Har du sett du barn bemöter nya motgångar eller situationer?

Barnen observerar och försöker lösa saker utifrån deras kreativa sätt som ibland får oss att rynka på ögonbrynen.

Tänk om vi alla kunde göra det?

Använda våra kreativa förmågor och fantasi för att möta motgångar och situationer.

Barn funderar inte på imorgon eller igår.

De lever i nuet och tar saker och situationer när det kommer.

Jag förundras av barn perspektiv och försöker använda mig av det i vardagen.

Jag älskar att vara påhittig, kreativ och nyfiken på livet. Det är så jag lär mig nya saker och skapar intressanta idéer.   

Mitt inre barn påminner mig om att livet inte bara är något som ska klaras av. Det är också något som ska upplevas, utforskas och ibland lekas med.

I en värld som ofta uppmuntrar prestation och allvar väljer jag att försätta ge plats åt lekfullheten.

För det är där jag känner mig som mest levande.

Lekfullhet är inte motsatsen till vuxenlivet.

Den är en del av det som gör oss levande.