Träden frågar inte vem jag är
- 20 juni
- 2 min läsning
I skogen är jag hemma.
Här landar jag i mig själv tillsammans med naturens väsen, energier och moder jord.
Jag blir ett med naturen.
När fötterna möter marken uppstår en kontakt.
Som om något inom mig känner igen sig och minns. Steg för steg sjunker jag djupare in i närvaron och vardagens brus får allt mindre betydelse.
Jag kan känna och uppleva livet i skogen.
Hur träden andas i sin egen rytm och hur hjärtat i marken slår under mina fötter.
Allt levande är i ständig rörelse, även när det för ögat verkar stilla.
Träden frågar inte vem jag är eller vad jag har åstadkommit.
De bryr sig inte om vilka titlar jag bär eller vilka roller jag har i livet.
De bara står där, stadiga och närvarande.
Rotade i jorden och samtidigt sträckta mot himlen.
I deras närvaro blir jag påmind om något viktigt.
Att livet inte alltid behöver gå fort.
Naturen stressar inte fram nästa årstid, nästa blomma eller nästa soluppgång.
Allt får utvecklas i sin egen takt.
När jag vandrar genom skogen känns det som att jag blir en del av något större. Inte som en besökare, utan som en del av helheten.
Fågelsången, vinden genom grenarna, mossan under fötterna och doften av jord påminner mig om att livet pågår här och nu.
Skogen hjälper mig att lyssna.
Inte bara på naturen utan också på mig själv.
Tankar som tidigare känts högljudda blir tystare och det som verkligen betyder något får mer utrymme.
Det är också här jag känner den starkaste kontakten med moder jord.
Som om marken bär på en uråldrig visdom som alltid funnits där.
En visdom som inte talar genom ord utan genom känslor, upplevelser och närvaro.
I skogen behöver jag inte prestera.
Jag behöver inte förklara mig.
Jag behöver inte vara något annat än den jag redan är.
Det är därför jag återvänder gång på gång.
För i skogen hittar jag inte bara naturen.
Jag hittar hem till mig själv.
