När våra egna behov hamnar längst ned

Många av oss har lärt oss att finnas där för andra innan vi ens lärt oss att finnas där för oss själva.

Vi säger ja trots att kroppen gör motstånd.

Vi anpassar oss för att undvika konflikter och ibland bär vi andras känslor och behov så länge att vi till slut tappar kontakten med våra egna.

Att sätta gränser kan låta enkelt i teorin, men i praktiken väcker det ofta mycket känslor.

Det kan skapa rädsla för att:

-    Göra personer besvikna

-    Få dåligt samvete

-    Att uppfattas som självisk, kall eller egoistisk

Detta är något som jag själv fortfarande arbetar med. Jag är empatisk och inkännande men under lång tid gjorde det också så att jag satte andras människors behov före mina egna. Jag blev det som många idag kallar det för en ”people pleaser” – någon som anpassar sig, ger för mycket av sig själv och glömmer bort sina egna gränser. Rädslan som kom upp i mig var att inte räcka till eller att jag skulle uppfattas som självisk.

Jag sa alltid ja när jag kände ett starkt nej inom mig och detta ledde till en ilska inom mig som jag riktade mot mig själv. Att jag inte kunde vara stark nog att säga nej när jag inte ville. Det var viktigare att andra hade det bra medan jag själv fick sota för det genom att bli arg på mig själv.

Även om empati är en fin egenskap tycker jag det är viktigt att förstå skillnaden mellan att bry sig om andra och att förlora sig själv i dom.

För när våra egna behov hela tiden hamnar längst ner börjar kroppen och insidan signalera:

-     Trötthet

-     Stress

-     Irritation

-     Känslan av att vara otillräcklig

-     Ilska

Det är okej att säga nej och samtidigt inte behöva förklara oss. Så länge vi är tydliga med det vill få fram i stunden.

För mig handlar självkärlek inte bara om positiva affirmationer eller att ”älska sig själv” hela tiden. Ibland handlar det om något svårare:

Att våga säga nej när något inte känns rätt. Att vila utan att behöva förtjäna det, också förstå att våra gränser är en form av självrespekt.

Att sätta gränser betyder inte att vi älskar andra mindre, det betyder att vi börjar ta hand om oss själva.

Att börja lyssna på våra egna behov är också en form av självkärlek.

Våra behov är värda att få ta plats.